carlemar

Ni vet känslan av att vakna ur en elak mardröm och inse att räddningen bara fanns ett ögonlock bort. Ett tillstånd som verkade sant byts ut mot ett som är sant. Åter till en säng och fyra väggar. Mitt ögonlock for precis upp och jag blev varse om mitt märkliga beteende. Som att äta av kunskapens frukt och inse att man är naken. Varse om ett beteende jag delar med många. Just i det ögoblick då jag loggade in på Facebook och tänkte fylla min statusrad med "äter blodpudding och bacon", så insåg jag hur långt det hela har gått. Om man inte ens kan äta blodpudding utan att dela med sig av den informationen... Visst, hade jag slaktat grisen själv och knådat samman två härliga blodpuddingslimpor på egen hand så kanske att jag hade varit aningen stolt och velat låta världen få höra, men ICA:s färdigpudding för 8:90:-? Jag kan inte tänka mig något mer ointressant, men för en sisådär tio minuter sedan så lät det helt rimligt. Alla vill veta. Alla bryr sig om. Oavsett vad. För det är väl det allt går ut på? Kärnan i Facebook. Att någon ska bry sig. Att någon ska "gilla". Inget är för litet för att dela med sig av. Inget för stort. Bara någon bryr sig. Kan vi inte börja ringa varandra igen? Kanske till och med kramas lite? Äta blodpudding tillsammans? Visa att vi gillar varandra utan att behöva säga det. Kan vi inte äta frukten tillsammans? Så att vi ser att vi är nakna.  

Jag tror att folk är som mest kära på söndagar. Kära i varandra. Kära i sig själva. Därför går jag alltid en lång kvällspromenad just på söndagar. För att få en glimt av den. Kärleken. Folk håller varandra i handen. För på söndagar behöver man hålla någon i handen. Det är när man förtjänar den som minst, som den värmer som mest. Handen. Jag kan inte låta bli att kika in i folks fönster. Söndagar är mjuka kuddar och stora koppars högtid. Det märker man när man kikar. De stora kopparna är fyllda till bredden med kindrött te. På söndagar behöver man te. Behöver bli lite varm. Behöver någon att dela den med. Värmen. Jag brukar ringa mamma på söndagar. För på söndagar behöver man en mamma. Behöver världens bästa mamma. Det har jag. Pilutta er!

Vill också passa på att tacka alla som gjort den här helgen precis så galen som en helg kan bli! Bra musik, kall öl och minnesvärda diskussioner.. Kan man ha det bättre? Rätt svar är nej!

Over and out! /J


  

Tänk om man hade vetat att den här dagen skulle bli så fantastisk. Då kanske man hade ställt alarmklockan lite tidigare och inte snoozat bort en enda sekund. Dagen började med några tvättmaskiner och några koppar kaffe. Det är lite underligt, men är det något jag verkligen tycker om så är det just att tvätta kläder. Jag vet att det kanske inte är just själva tvättandet som är så fantastiskt, men allt känns värt det när man får trycka ner näsan i en nytumlad tjocktröja. Det finns något som väcks till liv inom mig när jag förstår att jag återigen kan välja bland mina favoritplagg. Jag tvättar för sällan. Jag vet. Nog pratat om tvätt.
   Sedan hade jag ett något mindre givande möte med personalen på högskolans musikavdelning. Men det väljer jag att bortse ifrån, eller kanske snarare se positivt på. Jag tror att allt kommer att lösa sig fint, utan att gå in på detaljer. En av dagens toppar var repet med Jonas inför fredagens pubspelning. Kan bara sammanfatta med ett ord: "feeling". Vi har något jag och Jonas och detta "något" växer verkligen varje gång vi spelar. Hoppas det kan fortsätta växa och bli precis så stort som man inte vågar hoppas på. För det kan det nog bli en dag!
   Om inte dagen var bra nog redan innan så fick jag träffa min mamma också! Konferens i Kalmar och några timmars ledighet resulterade i en trevlig kvällspromenad genom stadens tomma gator. Det var fint. Det var hemskt fint. 

Mycket kärlek, Jonathan

Drömmar. Ett av de forskningsområden som är absolut svårast att fastslå något kring. Visst finns det teorier. Men inga svar, som med så mycket annat som rör det mänskliga psyket. En freudian skulle hävda att drömmar allt som oftast har en betydelse och jag är beredd att hålla med. Men. Det är bara det att drömmar har en tendens att kasta in små detaljer som blir oerhört vanskliga att förklara på ett logiskt sätt. Jag drömde till exempel inatt om att jag satt i ett omklädningsrum inför en fotbollsmatch, men aldrig blev kvar. Klockan tickade. Lagkamraterna ropade. So far, so good. Detta är garanterat en avspegling av mina uppfuckade dygnsrytm som gör att jag bara inte kan komma ur sängen på morgnarna. Men. Från duschen kliver plötsligt Anders Svensson, landslagspelaren, in (fullt påklädd i svenskt matchställ). Det märkliga är att han säkert inte är längre än 1.20 m och har ett ansikte som jag skulle säga var ungefär elva år gammalt. Människan som står framför mig har inga som helst likheter med realitetens Anders Svensson. Men det är han. Det bara vet jag. Detta får mig att vilja utbrista i ett: Say what?!? Skulle vara intressant att fråga Sigmund F om vad detta ska betyda. Vad tror ni?

Kanske
var det de två svanarna som simmade längs den skimrande Systraströmmen
   som fick mig att le

Kanske
var det det unga paret som hand i hand vandrade mot solnedgången
   som fick mig att vilja skriva en dikt

Kanske
var det den hårda kvällsvinden
   som fick det att tåras i mina ögon

Kanske
var det alla dessa kansken
   som fick mig att känna den stora kärleken

Fick min hjärna rejält tillskrynklad under gårdagens lektion. Introduktion i religionsfilosofi. När jag klev över klassrumströskeln och ut i verkligheten så visste jag inte längre om det var verkligheten jag såg. Kan man veta något utan att tro? Kan jag veta att Gustav Vasa har bott på Kalmar-slott? Jag kan välja att tro på de historiker som hävdar det, men...har JAG bevis? Kan jag veta att jag är 21 år gammal? Jag kan välja att tro på min mamma, men...kan jag VETA? Man blir lätt lite snurrig i onödan. För jag vill påstå att det är fullständigt omöjligt att fungera som människa om man inte får säga sig veta något som man inte vet. Då vet man ju plötsligt ingenting. Man skulle visserligen kunna argumentera för att fysisk smärta är sann. Men det blir ju lite svårt att övertyga läkaren om att hjälpa dig om han måste ha vattentät bevisföring för att det du säger är sant. Det blir lite svårt för domaren att döma en mördare eftersom han inte personligen bevittnade mordet. Jaja, ni hajar grejen. 
   Jag gick iallafall precis en promenad för att lufta mina tankar och ben. Efter diverse cirkeltankegångar så stannade jag en stund vid tanken om den fria viljan. Den fria viljan åberopas ju väldigt ofta för att förklara varför människor handlar ont, men den tas sällan upp när människor gör bra saker. Då är det oftast tal om gudomligt inflytande eller dylikt. Men om man ponerar att Gud aktivt deltar i våra liv och besvarar böner och straffar de som är ogudfruktiga, är det då andligt korrekt av en läkare att bota någon som blivit sjuk. Om man antar att sjukdomen är något slags Guds straff. Kan en god handling ses som god i denna världen, men inte i den andliga.. Jag vet att mina tankar inte är helt vattentäta, men det var så mina tankegångar gick iallafall. Det finns sannerligen mycket man kan grubbla över om man tar sig tiden!
   Kom på en ganska intressant romanstory också. Den skulle handla om någon som en dag upptäcker att hon bara är ett år gammal, men för omvärlden (och sig själv) är i tjugofemårsåldern. Hon ska vara resultatet av ett hemligt forskningsprojekt som lyckats med att skapa en människa med tankar, minnen och allt. Hennes minnen finns i hennes hjärna, men hon har aldrig upplevt dem rent fysiskt. De första raderna skulle kunna vara: "Vad skulle hända om du en dag upptäckte att din sanning inte är någon annans? Att de minnen som du bär på inte är dina egna? Det här är min historia:" Vet inte hur man skulle kunna utveckla idéen och jag känner mig själv nog bra för att förstå att den kommer att ligga på dammhyllan som alla mina andra idéer. Men den som lever får se- Hoppas jag får leva. 
   Jaja, färdigflummat för idag. Skriv gärna en rad om ni tänkte någonting när ni läste. Skriv gärna en rad om ni inte tänkte något alls. Skriv gärna en rad.