Siddharta

Ibland stöter man på böcker som påverkar en så djupt att man tvingas omvärdera hela sin tillvaro. Man är en person på sida ett och en helt annan då man låtit ögat falla på bokens sista punkt. Det är som om världen ställts på ända, som om man vaknat ur en slumrande dröm och återigen ser allting med klarvaken blick. Ett sådant uppvaknande känner jag just nu och den som med fast grepp ruskade mig ur drömtillvaron och gnuggade gruset ur mina grumliga ögon var Siddharta, en kort roman av Hermann Hesse.
Min fascination för indisk filosofi är sedan länge rotad djupt i märgen. Jag har under många år slukat myter, omgett mig med österländska symboler och provat allt från meditation till kryddstark kosthållning. Men aldrig har jag stött på en så klarögd och skarpsynt skildring av de indiska tankemönstrenas storhet och brister. Siddharta är en roman som alla tänkande människor borde läsa.
Bokens grundtanke är att sanningen aldrig kan finnas i en annan människas lära eller ord utan att var och en måste söka svaren djupt i sin egen själ. Först då kan man finna ro och upphöra sökandet efter lyckan.
"Att söka betyder att ha ett mål. Men att finna betyder att stå fri och öppen åt alla håll och inte ha något mål. Då du strävar efter ditt mål, undgår dig mycket som ligger alldeles framför ögonen på dig."

En annan tanke som ges stort utrymme i boken är tanken om tidens oväsentlighet. I den stund du upphör att tänka dig ditt liv som en kedja av händelser och istället ser det som att hela ditt liv är ständigt närvarande, varje ögonblick är en evighet som du kan hålla kvar, först då kan du börja uppskatta alla livets faser.
"Siddhartas tidigare existenser var inget förflutet, lika lite som hans återvändande till Brahma var något kommande. Ingenting var, ingenting kommer att bli; allting är, allting har väsen och närvaro"

Efter att ha slagit ihop boken uppfylldes jag av en lätthet som fyllde mitt bröst och strömmade ut i hela kroppen. Jag beslutade mig för att snöra på mig skorna för att vandra bort till stadsbiblioteket och lämna igen en bok och betala en gammal skuld. Tankarna kändes lätta och ingenting kändes längre bekymmersamt eller svårt, jag hänfördes helt och hållet av den vackra värld som vi alla har fått i gåva, att bruka och bedåras av. Mitt hjärta blev en av alla de snöflingor som dansade och virvlade, svävade och studsade, lekte och yrade, dalade och vände sig i den klara vinterluften. De tunna molnstrimmorna som tysta vandrade över den klarblå himlen blev till bleka läppar som viskade att livet är till för att levas och att njutas. För första gången sedan jag flyttade till Kalmar kände jag hur vinden knuffade på mig i ryggen och det kändes som om jag svävade några centimeter över den kompakta nysnön. Tänk vad härligt att få njuta av Just Nu, inte söka, inte vilja ifrån, inte behöva veta vad som finns bakom nästa gathörn. Bara plocka in solljuset innanför huden och känna värmen stråla ut i varenda liten cell.
Djupt försjunken i tankar höll jag så när på att krocka med en kvinna med sneda tänder.
" Vilket tråkigt väder", sa hon.
" Jag tycker det är härligt", svarade jag.
" Jag kommer från Norrland, så det här tycker jag inte så värst mycket om".

En kvinna som ville rymma, ville lämna för något annat. Hade bergis lämnat Nor rland för att hon inte var speciellt förtjust i snö, flyttat söderut för att finna, vadå? Snö. Man får aldrig rikta blicken för högt, söka lyckan på en främmande plats. Man måste se inåt, acceptera att det vackra är en fågel som kvittrar i bröstet, inte en mäktig örn som skymtar högt över trädtopparna. Först då kan man bli lycklig. När man kan bära med sig fågeln vart man än går, oavsett vad som finns runt om, oavsett vart livet för en.
2010-11-29 @ 15:29:24 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Walking in a Winter Wonderland

Bakom fönsterglaset är himlen grå och kall. Snöflingorna rusar genom atmosfären, dansar och yr i vinden, för att till sist förenas i ett gnistrande vintertäcke som breder ut sig över gatorna och hustaken. Vintern har anlänt till Kalmar och jag ler och inte bara med munnen. Hjärtat känns lätt i bröstkorgen och när jag för ett par timmar sen gick hemåt - efter ett litteraturseminarium kring Hjalmar Söderbergs "Doktor Glas" - kände jag hur ljus strömmade ner i mina lungor då jag andades. Ett skimrande vitt sken som letade sig ända ut i fingertopparna.
– Heja vintern!

2010-11-25 @ 15:03:22 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Skogsspelning & Whiskeychoklad

Igår lastade vi Jonas koboltblåa Renault full och styrde kosan mot Helgesbo. Naturbruksgymnasiet på orten firade 50 år och jag och Jonas hade hyrts in för att spela. Vi puttrade på genom de mörka höstskogarna och hittade till slut fram till rätt adress. Väl framme lastade vi ur bilen, testade ljudet och slog fast att allting kändes alldeles utmärkt. Under kvällen spelade vi låtar från fem decennier, bjöds på god buffé från Kallskänkan och lyssnade till tal från gamla och nya lärare på skolan.

Allting var så gemytligt som det bara kan bli långt ute på den småländska landsbygden.

   Men, i ärlighetens namn var jag och Jonas synnerligen malplacerade. Iförda strukna skjortor och välkammade frisyrer omgavs vi av svarta kepsar, välvuxna polisonger och tallbarrsdoft. Kring borden samtalades det livligt om motorsågar, skogsplantering och skördetröskor, vilket var ämnen varken jag eller Jonas på något vis kunde kommentera. Vår totala vilsenhet kan illustreras med en liten lustighet en av de gamla lärarna berättade då han summerade sitt 80-tal på skolan:

På den här tiden hade vi små tävlingar där vi räknade antalet "bitar" vi kunde avverka på en dag. Vid den här tiden gick här en mycket karismatisk ung man, Bengt från Kycklingatorp. Första dagen kunde han stolt uppvisa hela sju bitar för oss i lärarkåren. Andra dagen hade med sig inte mindre än femton stycken. Detta tyckte vi givetvis var en oerhörd utveckling. Senare visade det sig att han hade ackumulerat. Kan ni tänka er? ACKUMULERAT!!!

Ett rungande skratt fyller matsalen där vi sitter. En man håller sig för magen, han håller på att avlida av förströelse. En annan viker sig på mitten och garvar så tänderna skallrar. Jag och Jonas byter ett par förvirrade blickar, vi har uppenbarligen inte förstått det storslagna skämtet.
Två vilsna katter bland de snusläppta hermelinerna.
 
   Trots detta var kvällen inget annat än helt fantastisk. Vi var båda i toppform och samtliga låtar var superkul att spela. Allt från Lasse Berghagen till Rihanna. 
Längat redan till nästa speltillfälle med dig, härliga Jonas!



Fullastad turnébuss


Jonas har precis fått veta att thé inte går att få. Här på naturbruksgymnasiet är det nattsvart kaffe som gäller.
Allt annat anses fjolligt.


Tidigare under dagen fick jag en trevlig gåva av Johannas pappa som var på besök i stan.
Gissa om en metal-krigare som jag blev glad över 100 gram blytung JD-choklad!


   





Slutbloggat för idag. Kram på er!

/J
 

2010-11-14 @ 19:17:24 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Första mötet med praktikplatsen

06.30 rycks ur sömnen & gnuggar den ur ögonen med knutna händer. fröken söt har varit vaken sen 5 & duschat & piffat. hon kysser mig vaken. jag sätter ner mina nakna fötter mot fiskbensparketten. i köket reser sig ett mount everest av disk. jag slipar ner det med borste & grönt diskmedel. placerar talrikar, kastruller & koppar i diskstället. gör sedan frukost för 2.

07.10 fröken söt klär på sig jacka & stövlar för att skydda sig mot frosten. hon lutar sig nära & viskar. jag kommer sakna dig också, svarar jag. genom fönsterglaset följer jag hennes steg mot busshållsplatsen.

07.45 nyckelns tänder biter igen låset. cykelsadeln är vit av frost. glittrar i den klara novembermorgonen. tyngden av min kropp får tramporna att rotera. jag vänder ansiktet mot den blåvita himlen & tänker Det är en vacker morgon. 

08.00 parkerar cykeln utanför skolan. tre personer står utanför porten & ingen av dom kan koden. jag kan inte hjälpa dom. 

08.05 får reda på att min handledare inte lär dyka upp förrän om 4 timmar. bestämmer mig för att cykla hem igen. på vägen hem strejkar framhjulet. 

08.35 häller kaffe och bruno k. öijers ord i såren. strömmar direkt ut i blodet. hjälper. 
2010-11-08 @ 10:59:56 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Sök i bloggen
Senaste inläggen
Kategorier
Arkiv
Länkar
RSS 2.0