Söndagens mjuka dun...
Att Hålla Lösningen Öppen...
grävskopans kalla metall gräver
djupa sår
i marken
sliter sönder dess skälvande bröstkorg
med hungriga rovdjurständer.
öronbedövande är dess tysta skri
då livets kroppspulsåder
brister
höga gravstenar reser sig
ur den blödande mullen
ihåliga monument
balsamerade i linoleum
svepta i IKEA:s senaste tapetkollektion
priset på instängdheten
har aldrig. varit. högre.
öppna planlösningar
påminner om alltings tomhet
ett rymligt ingenting
för solens strålar att dansa i
när den inte längre blir insläppt innanför
människoskelettens
uppspikade
hönsnät
och
elektriska stängsel
Några rader jag plitade ner för ett par dagar sen
då du böjde dig fram
och kysste mig
med ett milt leende
Utanför
hade de sista snöflingorna
virvlat färdigt och lagt sig för att vila
på gatorna och hustaken
Jag slöt handen kring dörrhandtaget
vred om och steg ut
i den kalla luften
Ovanför
flöt lätta molnstrimmor
över en ljus decemberhimmel
På gatan stod en bil parkerad
med släckta lyktor
och vindrutetorkarna
pekandes rakt ut
Jag följde Rudedammsgatan
som knarrade under skosulorna
och fantiserade om människorna
som skymtade bakom fönsterglasen
scener ur en osammanhängande stumfilm
vars textremsor växte fram och tynade bort
för att ge plats åt en kyss och ett
du
Väl framme i matbutiken köpte jag
kanelstänger och fikon
och då jag steg ut därifrån
möttes jag av samma kalla luft
men en mörkare himmel
Högt över taken
hade nattens första stjärna tänts
en liten ljuspunkt i det stora svarta
men flera hundra tusen gånger
större än jorden
Det askgrå skymningsljuset
blandas upp med gatlampornas
mjukt gula sken och jag andas ut
ett vitt moln av rök som stiger
mot den dunkla skyn
Snart skymtar vårt gula trähus
mellan björkens glesa grenverk
och jag ser att sju vita ljus har tänts
i vårt köksfönster och att två
klara blåa ögon följer mina steg
med ett milt leende
Ännu en morgon vid fönstret.
Tröttröda Ögon
Siddharta
Walking in a Winter Wonderland
Skogsspelning & Whiskeychoklad
Igår lastade vi Jonas koboltblåa Renault full och styrde kosan mot Helgesbo. Naturbruksgymnasiet på orten firade 50 år och jag och Jonas hade hyrts in för att spela. Vi puttrade på genom de mörka höstskogarna och hittade till slut fram till rätt adress. Väl framme lastade vi ur bilen, testade ljudet och slog fast att allting kändes alldeles utmärkt. Under kvällen spelade vi låtar från fem decennier, bjöds på god buffé från Kallskänkan och lyssnade till tal från gamla och nya lärare på skolan.
Allting var så gemytligt som det bara kan bli långt ute på den småländska landsbygden.
Men, i ärlighetens namn var jag och Jonas synnerligen malplacerade. Iförda strukna skjortor och välkammade frisyrer omgavs vi av svarta kepsar, välvuxna polisonger och tallbarrsdoft. Kring borden samtalades det livligt om motorsågar, skogsplantering och skördetröskor, vilket var ämnen varken jag eller Jonas på något vis kunde kommentera. Vår totala vilsenhet kan illustreras med en liten lustighet en av de gamla lärarna berättade då han summerade sitt 80-tal på skolan:
På den här tiden hade vi små tävlingar där vi räknade antalet "bitar" vi kunde avverka på en dag. Vid den här tiden gick här en mycket karismatisk ung man, Bengt från Kycklingatorp. Första dagen kunde han stolt uppvisa hela sju bitar för oss i lärarkåren. Andra dagen hade med sig inte mindre än femton stycken. Detta tyckte vi givetvis var en oerhörd utveckling. Senare visade det sig att han hade ackumulerat. Kan ni tänka er? ACKUMULERAT!!!
Ett rungande skratt fyller matsalen där vi sitter. En man håller sig för magen, han håller på att avlida av förströelse. En annan viker sig på mitten och garvar så tänderna skallrar. Jag och Jonas byter ett par förvirrade blickar, vi har uppenbarligen inte förstått det storslagna skämtet.
Två vilsna katter bland de snusläppta hermelinerna.
Trots detta var kvällen inget annat än helt fantastisk. Vi var båda i toppform och samtliga låtar var superkul att spela. Allt från Lasse Berghagen till Rihanna.
Längat redan till nästa speltillfälle med dig, härliga Jonas!
Fullastad turnébuss
Jonas har precis fått veta att thé inte går att få. Här på naturbruksgymnasiet är det nattsvart kaffe som gäller.
Allt annat anses fjolligt.
Tidigare under dagen fick jag en trevlig gåva av Johannas pappa som var på besök i stan.
Gissa om en metal-krigare som jag blev glad över 100 gram blytung JD-choklad!
Slutbloggat för idag. Kram på er!
/J
Första mötet med praktikplatsen
07.10 fröken söt klär på sig jacka & stövlar för att skydda sig mot frosten. hon lutar sig nära & viskar. jag kommer sakna dig också, svarar jag. genom fönsterglaset följer jag hennes steg mot busshållsplatsen.
07.45 nyckelns tänder biter igen låset. cykelsadeln är vit av frost. glittrar i den klara novembermorgonen. tyngden av min kropp får tramporna att rotera. jag vänder ansiktet mot den blåvita himlen & tänker Det är en vacker morgon.
08.00 parkerar cykeln utanför skolan. tre personer står utanför porten & ingen av dom kan koden. jag kan inte hjälpa dom.
08.05 får reda på att min handledare inte lär dyka upp förrän om 4 timmar. bestämmer mig för att cykla hem igen. på vägen hem strejkar framhjulet.
08.35 häller kaffe och bruno k. öijers ord i såren. strömmar direkt ut i blodet. hjälper.
Skam den som ger sig!
Jag vet inte hur många gapskratt jag behövt utstå för min usla matlagning. Många av er är bekanta med historien om schnitzeln. Några färre har hört den om när jag försökte mig på att göra indisk lassi. Min kära sambo gillar speciellt att berätta om då jag enligt recept skulle koka broccolin "med spänsten kvar".
- Vart f*n sitter spänsten på en broccoli? Vilken del är det?
Det här inlägget är till er som aldrig trott på mig.
Det här är inlägget om den fula ankungen som blev snygg.
Och lyckades göra äppelmos. 
Två kilo härligt röda äpplen från Potatisboden...
...som blev till "Jonathans Hemkokta Äppelmos med Vanilj"*!
Att göra äppelmos är busenkelt. Och man slipper de onödiga konserveringsmedel och tillsatser som allt som oftast finns i de burkar man köper i butiken. Och det är billigt. Helt enkelt jäkligt värt att lägga en sisådär 45 minuter på. Då kan man passa på att göra mycket och frysa in!
Det var allt för den här gången. Nästa vecka ska jag kärna smör.
*Recept fås mot betalning.
A taste of chocolate heaven!
Överraskade både Fröken Söt och mig själv genom att ställa mig vid bakbordet häromdagen. Fudgekakor skulle det bli. Vet inte vad för slags mysig metamorfos jag genomgår just nu, men jag vet att jag gillar den. Har aldrig bakat, pysslat och flummat runt i lägenheten så mycket som jag gör just nu.
Givetvis nyttjades bara ekologiska varor vid baket.
Kakan innan den styckades. Chocolate-mania!
Behöver jag säga att jag är stolt?
Härom veckan gjorde jag äppelmos samtidigt som jag lyssnade på "Filosofiska Rummet" i P1.
Sedan kom jag plötsligt på att jag måste förväxlat mig själv med en gammal tant.
Det var en läskig upplevelse.
knark ÄR bajs
Jag vet att det här kanske inte är det nyaste skämtet i lådan, men det förtjänar helt klart att dammas av igen.
När jag idag gick in på toaletten på Kalmars kårhus upptäckte jag - som så många gånger förr - att det på insidan av varje toalettbås sitter ett litet klistermärke med texten:
Knark är Bajs
Det finns många anledningar att inte testa knark.
- Kalmar mot Knark
Eftersom det uttryckligen står att knark ÄR bajs borde man ju, för att framhålla samma budskap, rimligtvis kunna skriva:
Bajs är Knark
Det finns många anledningar att inte testa bajs.
- Kalmar mot Bajs
OBS! Detta inlägg bör inte tas på för stort allvar, det blir bara kladdigt.
Den sjätte utrotningsfasen
Jag är ingen miljöaktivist. Jag råkar bara tycka att miljön är en bra sak att ha kvar här på jorden.
Visste ni att koldioxidhalten och värmen på jorden är två kurvor som följt varandra ganska precist genom historien? Det har svängt lite fram och tillbaka, men hela tiden inom vissa gränser. Under istiderna har koldioxidhalten varit låg och under de globala högsomrarna har den varit hög.
Om vi tänker oss en hög skyskrapa med femtio våningar. Under de senaste 650 000 åren har koldioxidhalten befunnit sig under trettionde våningen.
För cirka åttio år sedan steg koldioxidhalten för första gången på 650 000 år över trettionde våningen.
Idag har nivån, trots sex tidigare istider och värmeperioders logik, hamnat ända uppe på fyrtiofjärde våningen. Det finns ingenting som tyder på någonting annat än att den kommer fortsätta att stiga. Det är alla forskare överens om.
Generationen vi lämnar efter oss kommer att få uppleva en koldioxidhalt som tar snabbhissen upp till den hundrade våningen. Det skriver till och med skeptikerna under på.
Forskarna är överens. Men det är inte storföretagen. De betvivlar inte att forkarnas profetia är sann. De försöker bara hävda att den inte har någon betydelse.
Vinstmaximering verkar gå före livet självt. Är inte det absurt så säg?
Geologerna brukar tala om olika utrotningsfaser i jordens historia.
Dinosaurierna steg hädan efter att en gigantisk meteorit slagit ner på jorden.
Det var den femte utrotningsfasen.
Enligt biologerna är vi nu inne i den sjätte.
Den här gången är det inte en meteorit som utlöser undergången.
Den här gången är det människan.
(siffror och statistisk kommer från boken "Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent" av Andreas Malm och vissa tankar och formuleringar är hämtade ur "Vips så blev det liv - eller en hyllning till blågrönalgen" av Bob Hansson)
En Stank av Bränt. pt. 2
Näsan rann, halsen kliade och ögonen tårades. Jag höll på att bli sjuk och det gjorde mig deppig. Jag behövde något som muntrade upp, något mysigt. Därför beslöt jag mig för att baka scones till mig och Fröken Söt. Efter att ögnat igenom receptet log jag brett. Det här kan inte misslyckas. Jag rörde och knådade och då det i receptet stod "nu skall du ha en smidig och behändig deg" höll jag i något som mer liknade vattnig gröt. Här kanske många tänker att jag borde stannat upp och funderat, kanske till och med gjort om. Ni som tänker så känner mig uppenbarligen inget vidare. Jag klickade istället upp den klibbiga "degen" på ett prassligt bakplåtspapper och penslade på mjölk med en gaffel. Sedan, skjuts in i ugnen!
Nu var det bara att vänta.
Efter en stund påpekar Fröken Söt att det luktar bränt från köket. Åh, nej, det är bara jag som tänder lite ljus. Jag har full koll. Det är bara lite mjölk som runnit ner på bakplåtspappret och nu bränts vid, inget konstigt alls. Efter ytterligare minuter hör jag Fröken Söts lätta fotsteg som nu närmar sig köket. När hon dyker upp i dörrkarmen, sätter sig på huk vid ugnen och får syn på de lätt vidbrända degklumparna börjar hon skratta så hon knappt vet vad hon heter. Slutligen utbrister hon: "Okej, var är dom riktiga sconesen då?". Eh, det här är de riktiga sconesen. Dom kanske inte är vackra, men dom är mina, och jag tycker om dom precis som dom är. Fröken Söt lämnar köket, jag förbereder varsin kopp te och ställer fram ost och marmelad. Vi har ju inte smakat dem än. Det är ju trots allt insidan som räknas.
När jag tagit ur den rykande plåten ur ugnen och låtit sconesen svalna en aning för jag sakta en av dem mot munnen. Inte så pjåkigt trots allt. Jag rusar stolt ut i salongen och proklamerar stolt: dom var jättegoda, påminner lite om skorpor. Fröken Söt svarar då kort att scones inte ska smaka som skorpor.
Hon har en poäng där.
Som tur är är ju skorpor också gott och med mycket smör, ost och marmelad så smakade de faktiskt helt okej. De avnjöts framför ett avsnitt av "Bert" och kvällen blev trots allt ganska lyckad. Nu hoppas jag bara på att förkylningen inte blir värre och förhoppningsvis sjunker undan tills imorgon, för då får vi lite besök.
Tack och adjö, senapsfrö! /J
En stank av bränt
Vår alldeles nya kaffebryggare kunde inte ha kommit mer lägligt!
Visste ni förresten att
- mellan åren 1850 och 1915 ökade jordens medeltemperatur med 0,3 grader. Mellan åren 1975-76 ökade den lika mycket under bara ett år.
- de tolv varmaste somrarna som kunnat uppmätas har alla ägt rum senare än år 1990. Den allra varmaste hade vi iår, 2010.
Vissa forskare menar att mänskligt liv som vi idag känner det inte kommer att kunna leva på jorden om hundra år. Den fortsatta temperaturökningen är den främsta orsaken. Den ökande koldioxidhalten i atmosfären är kanske den starkast bidragande orsaken till den globala uppvärmningen. Koldioxid ingår i jordens naturliga kretslopp och tas till stor del hand av regnskogen som omvandlar det till syre. Idag släpper vi ut så mycket koldioxid att regnskogen inte längre kan ta hand om allt. Detta gör att temperaturen världen över stiger, och stiger, och stiger... Faktum är att det största hotet mot regnskogen inte är skövlingen utan skogsbränder som orsakas av det allt hetare klimatet.
gör vi inget nu kommer våra barn
aldrig få uppleva doften av nygräddade kanelbullar
efter en frisk höstpromenad
i framtiden
kommer allt
vara bränt
Naturen andas mig.
"Skulle jag dö under andra himlar"
I ett svagt upplyst hotellrum lät jag mina ögon glida över de sista raderna av Johannes Anyurus debutroman "Skulle jag dö under andra himlar". Boken snuddade verkligen vid mitt innersta och jag känner nu ett pockande behov av att dela med mig av den. Den var sannerligen inget mindre än en fullträff!
För er som inte sedan tidigare är bekanta med Anyuru bör nämnas att han är en av de mest kritikerrosade unga, svenska poeterna under 2000-talet och hans senaste diktsamling "Städerna inuti Hall" nominerades till det prestigefyllda august-priset 2009. "Skulle jag dö under andra himlar" är hans första roman.
Boken kretsar kring den göteborgsbaserade skulptören Francis som hela tiden förföljs av sitt mörka förflutna, fyllt av avlidna kompisar, droger och olyckliga förälskelser. För att en gång för alla göra upp med alla plågsamma minnen bestämmer han sig för att resa till Madrid och söka sig en ny identitet, ett nytt liv. I Madrid möter han Nina, en likasinnad konstnär, som han förälskar sig i. Francis och Ninas relation blir komplicerad då de båda slåss mot tidigare tragedier och när Francis senare återvänder till Göteborg glider de sakta ifrån varandra. Francis sökande efter mening mynnar till slut ut i en andlig resa där hans förnimmelser av en gudomlig verklighet blir tydligare och tydligare.
Anyurus språk är genomgående poetiskt och rikt på metaforer och fantasifullt bildspråk. Som läsare kastas man vilt mellan bokens nuplan och Francis tidigare minnen, vilket blir effektfullt då det fångar den totala närvaron av minnen som präglar alla människors uppfattning av nuet. Även då boken är skriven i tredje person kommer man Francis mycket nära och han levandegörs genom att man sakta men säkert under boken får ta del av brottstycken ur hans förflutna och hur dessa hjälper honom att tolka de nya upplevelserna som möter honom i Madrid. Johannes Anyuru har på ett skickligt sätt behållt sitt lyriskt detaljrika språk, som man finner i hans dikter, och är inget annat än mästerligt! Läs den, upplev den!
Lyckades få boken signerad av Johannes på bokmässan!
Vips så blev det liv - igen
Bokmässan 2010.
Jag betraktar göteborgsnatten från ovan. Regn faller från den stjärnlösa septemberhimlen, rader av gatlampor speglar sig i den blanka asfalten. Mörka skuggor rör sig under Korsvägens runda lyktor. Spårvagnar anländer, stannar, fylls av skuggor, åker vidare. Trafikens brus stiger mot natthimlen som en viskning.
Igår stog jag på scen. Med Bob. Bob Hansson. Kulturtanterna satt på första parkett. "Tanterna älskar dig", utbrister Bob då jag, efter att bekänt att min enda schemalagda radiotid är Melodikrysset på lördagsförmiddagarna, mottagit en rungande applåd. Innan jag fortsätter kan det vara på sin plats med lite geografi. Vi befinner oss alltså i Göteborg i SR:s monter på Bokmässan. P1:s novellpris ska delas ut, Bob Hansson har vunnit pris för sin novell och jag har vunnit för att jag, som Bob uttryckte det, "varit en jävel på att rösta på noveller". Lite närmare bestämt hade jag vunnit tur-och.retur-resa till Gbg, hotellnatt, inträde till bokmässan, lite scentid vid prisutdelningen och en lyxig räkmacka tillsammans med vinnaren (Bob Hansson) och P1:s redaktion. Väl på scen fick jag lite frågor om hitan och ditan och fick själv ställa en fråga till Bob. Scenspektaklet gick på det hela bra och lunchen var supertrevlig. Fick till och med höra av P1:s programchef att det var kul "att en kille med så stor litterär koll fick priset".
I övrigt hade jag en helt fantasisk mässa med många spännande seminarier, möten och inköp. Höjdpunkterna var utan tvekan mötena med Bob Hansson och att jag fick Johannes Anyurus debutroman, "Skulle jag dö under andra himlar", som för övrigt är en helt ofantligt bra roman, signerad. Vet dock inte hur lämpligt det var att efter att ha lyssnat till Johannes seminarie kring hans relation till Gud i Svenska Kyrkans monter dunka honom i ryggen och säga "...och grattis till en jävligt bra debut!".
Jag lyckades också komma över en bunt högintressant litteratur:
- Ett finfint ex av Harry Martinssons rymdepos "Aniara".
- "Det svarta puzzlet" - en essä om Bruno K. Öijer
- En pocketutgåva av nobelpristagaren Pär Lagerkvists "Dvärgen"
- Kokboken "Raw Delight" och ett seriealbum med "Nemi" till min älskade.
Mer än så fick det inte bli med tanke på den bistra studentekonomin.
Ser redan fram emot en ny mässa nästa år. Mina tänder blänker rött av ett tunt lager blod.
De oönskade
Det är tidig morgon. Under en motorväg i Parisförorten Choisy-le-Roi trängs ett femtiotal människor i ett fallfärdigt träskjul. De första strimmorna av ljus har just letat sig in mellan de glesa väggplankorna, men än är allt tyst och stilla så när som på de sovandes tunga andhämtning. Snart ska stillheten övergå i kaos. Snart kommer tystnaden dödas av det fasansfulla ljudet som uppstår då knogar hamras mot trä. Snart kommer batonger, dreglande käftar och svarta uniformer tvinga människorna på flykt, igen. Batongmännen kommer innan de lämnar platsen att bränna ner skjulet för att förvissa sig om att de oönskade människorna inte kan finna ett hem där igen. De oönskade kommer att bli lämnade med sina fattiga tillhörigheter längs med vägkanten. De kommer att tvingas uppsöka en ny plats där de inte får lov att vistas. Varför? Jo, för att människorna är romer och president Sarkozy har bestämt att romer har något fuffens för sig. De är helt enkelt inte önskade i hans land.
Men än så länge sover de stilla. Ovetandes om att det är när de vaknar som mardrömmen tar vid.
Avslöjandena om det höga antalet romer som dagligen utvisas och fördrivs ur EU-länder är inget annat än djupt sorgligt. För att göra en lång historia lite kortare kan man sammanfatta händelserna med att romerna i europa systematiskt berövas den frihet som går ut på att varje EU-medborgare har rätt att vistas inom ett annat EU-land under tre månader, utan uppehållstillstånd. Tydligast har detta förtryck blivit i Frankrike där president Sarkozy, efter oroligheter i två franska städer, valt att utvisa cirka 700 utländska romer. Är inte det att stigmatisera en etnisk folkgrupp så säg.
Om vi i Lilla Landet Lagom tror att vi kan klappa oss på bröstet och förkasta det franska agerandet har vi bissart nog fel. I Sverige har, bara iår, 38 stycken romer utvisats på grund av att deras tiggande och musicerande ansetts vara olämpligt på svenska gator. Det som bör poängteras här är att tiggeri INTE är kriminellt i Sverige. Migrationsminister Tobias Billström står dock bakom beslutat att utvisa romerna med motiveringen att den fria rörligheten inom EU inte skapats för att människor ska kunna resa runt och tigga. Sa jag förresten att tigga inte är kriminellt?
Det är nu läge att zooma ut lite och vidga perspektivet en aning. När stora mänskliga tragedier inträffar, tänk Haiti eller Pakistan, blir det stora världssamvetet aldrig så tydligt och utanför kassorna vid de stora varuhusen skramlas det flitigt med bössor för katastrofernas offer. Då förväntas de svenska medborgarna ställa upp för människor i nöd och frivilligt dela med sig av några småslantar. Varför blir det känsligt när katastrofernas offer själva står utanför varuhusen och ber om hjälp för att lyfta sig ur tragedin? Varför känns det bättre att via autogiro skänka pengar till Röda Korset än att själv räcka över ett bidrag i en behövandes kupade händer?
Det är uppenbart att tiggare och människor i nöd inte "klär" det svenska välfärdssamhället. Rundlagda Erikshjälpen-tanter får gärna stå och predika om hur synd det är om människor i katastrofdrabbade områden och hur mycket de behöver vårt stöd, men när det uppdagas att även vårt samhälle rymmer mänskliga tragedier blir detta genast ytterst oönskat. Det kan vara dags att rannsaka oss själva istället för att utvisa vårt eget dåliga samvete. Varför uppfattas visst tiggeri som välgörenhet och annat som en samhällsplåga?
