Naturen andas mig.
"Skulle jag dö under andra himlar"
I ett svagt upplyst hotellrum lät jag mina ögon glida över de sista raderna av Johannes Anyurus debutroman "Skulle jag dö under andra himlar". Boken snuddade verkligen vid mitt innersta och jag känner nu ett pockande behov av att dela med mig av den. Den var sannerligen inget mindre än en fullträff!
För er som inte sedan tidigare är bekanta med Anyuru bör nämnas att han är en av de mest kritikerrosade unga, svenska poeterna under 2000-talet och hans senaste diktsamling "Städerna inuti Hall" nominerades till det prestigefyllda august-priset 2009. "Skulle jag dö under andra himlar" är hans första roman.
Boken kretsar kring den göteborgsbaserade skulptören Francis som hela tiden förföljs av sitt mörka förflutna, fyllt av avlidna kompisar, droger och olyckliga förälskelser. För att en gång för alla göra upp med alla plågsamma minnen bestämmer han sig för att resa till Madrid och söka sig en ny identitet, ett nytt liv. I Madrid möter han Nina, en likasinnad konstnär, som han förälskar sig i. Francis och Ninas relation blir komplicerad då de båda slåss mot tidigare tragedier och när Francis senare återvänder till Göteborg glider de sakta ifrån varandra. Francis sökande efter mening mynnar till slut ut i en andlig resa där hans förnimmelser av en gudomlig verklighet blir tydligare och tydligare.
Anyurus språk är genomgående poetiskt och rikt på metaforer och fantasifullt bildspråk. Som läsare kastas man vilt mellan bokens nuplan och Francis tidigare minnen, vilket blir effektfullt då det fångar den totala närvaron av minnen som präglar alla människors uppfattning av nuet. Även då boken är skriven i tredje person kommer man Francis mycket nära och han levandegörs genom att man sakta men säkert under boken får ta del av brottstycken ur hans förflutna och hur dessa hjälper honom att tolka de nya upplevelserna som möter honom i Madrid. Johannes Anyuru har på ett skickligt sätt behållt sitt lyriskt detaljrika språk, som man finner i hans dikter, och är inget annat än mästerligt! Läs den, upplev den!
Lyckades få boken signerad av Johannes på bokmässan!
Vips så blev det liv - igen
Bokmässan 2010.
Jag betraktar göteborgsnatten från ovan. Regn faller från den stjärnlösa septemberhimlen, rader av gatlampor speglar sig i den blanka asfalten. Mörka skuggor rör sig under Korsvägens runda lyktor. Spårvagnar anländer, stannar, fylls av skuggor, åker vidare. Trafikens brus stiger mot natthimlen som en viskning.
Igår stog jag på scen. Med Bob. Bob Hansson. Kulturtanterna satt på första parkett. "Tanterna älskar dig", utbrister Bob då jag, efter att bekänt att min enda schemalagda radiotid är Melodikrysset på lördagsförmiddagarna, mottagit en rungande applåd. Innan jag fortsätter kan det vara på sin plats med lite geografi. Vi befinner oss alltså i Göteborg i SR:s monter på Bokmässan. P1:s novellpris ska delas ut, Bob Hansson har vunnit pris för sin novell och jag har vunnit för att jag, som Bob uttryckte det, "varit en jävel på att rösta på noveller". Lite närmare bestämt hade jag vunnit tur-och.retur-resa till Gbg, hotellnatt, inträde till bokmässan, lite scentid vid prisutdelningen och en lyxig räkmacka tillsammans med vinnaren (Bob Hansson) och P1:s redaktion. Väl på scen fick jag lite frågor om hitan och ditan och fick själv ställa en fråga till Bob. Scenspektaklet gick på det hela bra och lunchen var supertrevlig. Fick till och med höra av P1:s programchef att det var kul "att en kille med så stor litterär koll fick priset".
I övrigt hade jag en helt fantasisk mässa med många spännande seminarier, möten och inköp. Höjdpunkterna var utan tvekan mötena med Bob Hansson och att jag fick Johannes Anyurus debutroman, "Skulle jag dö under andra himlar", som för övrigt är en helt ofantligt bra roman, signerad. Vet dock inte hur lämpligt det var att efter att ha lyssnat till Johannes seminarie kring hans relation till Gud i Svenska Kyrkans monter dunka honom i ryggen och säga "...och grattis till en jävligt bra debut!".
Jag lyckades också komma över en bunt högintressant litteratur:
- Ett finfint ex av Harry Martinssons rymdepos "Aniara".
- "Det svarta puzzlet" - en essä om Bruno K. Öijer
- En pocketutgåva av nobelpristagaren Pär Lagerkvists "Dvärgen"
- Kokboken "Raw Delight" och ett seriealbum med "Nemi" till min älskade.
Mer än så fick det inte bli med tanke på den bistra studentekonomin.
Ser redan fram emot en ny mässa nästa år. Mina tänder blänker rött av ett tunt lager blod.
De oönskade
Det är tidig morgon. Under en motorväg i Parisförorten Choisy-le-Roi trängs ett femtiotal människor i ett fallfärdigt träskjul. De första strimmorna av ljus har just letat sig in mellan de glesa väggplankorna, men än är allt tyst och stilla så när som på de sovandes tunga andhämtning. Snart ska stillheten övergå i kaos. Snart kommer tystnaden dödas av det fasansfulla ljudet som uppstår då knogar hamras mot trä. Snart kommer batonger, dreglande käftar och svarta uniformer tvinga människorna på flykt, igen. Batongmännen kommer innan de lämnar platsen att bränna ner skjulet för att förvissa sig om att de oönskade människorna inte kan finna ett hem där igen. De oönskade kommer att bli lämnade med sina fattiga tillhörigheter längs med vägkanten. De kommer att tvingas uppsöka en ny plats där de inte får lov att vistas. Varför? Jo, för att människorna är romer och president Sarkozy har bestämt att romer har något fuffens för sig. De är helt enkelt inte önskade i hans land.
Men än så länge sover de stilla. Ovetandes om att det är när de vaknar som mardrömmen tar vid.
Avslöjandena om det höga antalet romer som dagligen utvisas och fördrivs ur EU-länder är inget annat än djupt sorgligt. För att göra en lång historia lite kortare kan man sammanfatta händelserna med att romerna i europa systematiskt berövas den frihet som går ut på att varje EU-medborgare har rätt att vistas inom ett annat EU-land under tre månader, utan uppehållstillstånd. Tydligast har detta förtryck blivit i Frankrike där president Sarkozy, efter oroligheter i två franska städer, valt att utvisa cirka 700 utländska romer. Är inte det att stigmatisera en etnisk folkgrupp så säg.
Om vi i Lilla Landet Lagom tror att vi kan klappa oss på bröstet och förkasta det franska agerandet har vi bissart nog fel. I Sverige har, bara iår, 38 stycken romer utvisats på grund av att deras tiggande och musicerande ansetts vara olämpligt på svenska gator. Det som bör poängteras här är att tiggeri INTE är kriminellt i Sverige. Migrationsminister Tobias Billström står dock bakom beslutat att utvisa romerna med motiveringen att den fria rörligheten inom EU inte skapats för att människor ska kunna resa runt och tigga. Sa jag förresten att tigga inte är kriminellt?
Det är nu läge att zooma ut lite och vidga perspektivet en aning. När stora mänskliga tragedier inträffar, tänk Haiti eller Pakistan, blir det stora världssamvetet aldrig så tydligt och utanför kassorna vid de stora varuhusen skramlas det flitigt med bössor för katastrofernas offer. Då förväntas de svenska medborgarna ställa upp för människor i nöd och frivilligt dela med sig av några småslantar. Varför blir det känsligt när katastrofernas offer själva står utanför varuhusen och ber om hjälp för att lyfta sig ur tragedin? Varför känns det bättre att via autogiro skänka pengar till Röda Korset än att själv räcka över ett bidrag i en behövandes kupade händer?
Det är uppenbart att tiggare och människor i nöd inte "klär" det svenska välfärdssamhället. Rundlagda Erikshjälpen-tanter får gärna stå och predika om hur synd det är om människor i katastrofdrabbade områden och hur mycket de behöver vårt stöd, men när det uppdagas att även vårt samhälle rymmer mänskliga tragedier blir detta genast ytterst oönskat. Det kan vara dags att rannsaka oss själva istället för att utvisa vårt eget dåliga samvete. Varför uppfattas visst tiggeri som välgörenhet och annat som en samhällsplåga?
