carlemar

Eftersom det var flera veckor sedan jag skrev någonting här så vet jag knappt vart jag ska börja någonstans. Det som direkt poppar upp ur minnesbanken är den föregående helgen då jag tillsammans med nära och kära firade min tjugoförsta födelsedag. Jag hade på lördagkvällen bjudit in lite folk och det blev en stillsam men ack så trevlig tillställning. Jag kände mig visserligen lite krasslig och socialt orklös, men i mina vänners sällskap så kan man ju inte annat än trivas! Under söndagen så dundrade min familj in med dunder och brak och jag fick lite presenter och god mat. Jag är ledsen, men min familj är bäst.. Så är det bara! Eftersom min officiella födelsedag var i måndags så kan detta givetvis ses som en tjuvstart, men ska det firas så ska det firas ordentligt. På måndagen så hade jag, efter en lång skoldag, världens mysigaste kväll hemma hos Sanna tillsammans med Sofia och Sonja (Sanna var också hemma). Det var fantastiskt och de skämde bort mig med god mat, tårta och... Odd-Leif. Ja, så heter han, min fisk.. Jag har ända sedan jag fick honom varit konstant orolig för hans hälsa (vissa kanske skulle hävda att plastfiskar inte har känslor, men där har ni fel!). Odd-Leif förväntas växa ca 600 % innan han är fullvuxen och han blir bara större och större för varje dag. Det som är oroväckande är att han också bara blir fulare och fulare. Han har nu tappat i stort sett all färg och spruckit rakt över magen. Jag borde givetvis gå till veterinären, men jag är lite rädd för att Djurskyddsföreningen ska anklaga mig för "plast-fisk-plågeri". Jaja, han repar sig nog. Annars leker livet som bäst och vårkänslorna blommar som tussilagosar (inte riktigt säker på att man hittar det ordet i svenska akademiens ordlista) på backen!