carlemar

Söndagen kryper fram med omärkliga myrsteg. Norah Jones "One flight down" strömmar mjukt ur högtalaren. Med pekfingret följer jag stillsamt några rader ur en dikt av Tomas Tranströmer, stilen är lätt och behaglig. Ord vilar orörliga, fastlåsta på papperet. Jag låter dem sjunka in, tränga ner djupt och skjuta upp, som otåliga skott som slår ut i full blom på bråkdelen av en sekund. Utanför står solen fortfarande högt, klockan är halv fem och ett par lätta molntussar flyter sakta över en klart blå himmel. Och sluter man ögonen och håller andan för en stund hör man myrstegens lätta trummande mot söndagens mjuka dun...

grävskopans kalla metall gräver

djupa sår

i marken

sliter sönder dess skälvande bröstkorg

med hungriga rovdjurständer.

 

öronbedövande är dess tysta skri

då livets kroppspulsåder

brister

 

höga gravstenar reser sig

ur den blödande mullen

ihåliga monument

balsamerade i linoleum

svepta i IKEA:s senaste tapetkollektion

 

priset på instängdheten

har aldrig. varit. högre.

 

öppna planlösningar

påminner om alltings tomhet

ett rymligt ingenting

för solens strålar att dansa i

när den inte längre blir insläppt innanför

människoskelettens

uppspikade

hönsnät

och

elektriska stängsel