carlemar

Tänk att få vara ett barn, igen.
Skrika högt när bussen blir för varm.
Stolläta en glass med hela ansiktet.
Rycka i någons mustasch. Bara sådär.
Det gör inget. "Han är ju bara ett barn".

Få leva i nuet.
Inte i det som aldrig blev.
Inte i det som aldrig blir.

Få vistas bortom OB-tillägg, smulgräl och Almedalsveckan,
lyckokrav och plastmedia,
ansiktslyft och verklighetsflykt.

Vara ofullständig. Men ändå räcka till.
Leva mest. För att man levt minst.