carlemar

Sådärja. Då var man tillbaka på Ramsvik igen. Lustigt nog så känns det inte som att det har gått en dag sen sist. Men det har det. Inte bara en. Många. Tycker det är intressant att livet ibland tycks ta några steg tillbaka. Eller i alla fall stanna upp för ett slag. När man kommer tillbaka till en plats så känns det som att man aldrig varit borta. Allt man lärt sig. Allt man gjort. Borta. Kanske inte borta. Men vilar lite iallafall. Kommer nog tillbaka. När jag kommer tillbaka till någon annan plats. Kalmar till exempel. Då är jag Kalmarmänniska igen. Kommer inte kännas som att jag varit borta. Mitt jobb i Ramsvik kommer att gå i idé då. Inte finnas. Tills jag kommer tillbaka igen. Sluter cirkeln. Tar ett varv till. Förstår ni vad jag menar? Det gör inte jag. Blev lite vimsigt det här. Blir så när man bara skriver. Inte tänker.

Trivs i alla fall extremt bra här. Har jobbat mitt första pass i butiken idag och det gick relativt smärtfritt. Allt är ju relativt har jag hört. Men det blir så svårt att skriva då. Om man inte får relatera till något. Eller måste. Dåligt blir bättre. Bra blir sämre. Inget är vad det utger sig för att göra.

Färdiflummat för idag. Jag är trött. Känner att mitt bloggande ballar ut. Antar att inte många som läste de första raderna också läser de sista. Jag klandrar er inte. Även fast ni inte läser det.