carlemar

Den här dagen har varit jobbig. Har varit ute och gått långa promenader och känt mig liten. Det är första gången jag känt så sen jag flyttade hit och jag antar att det är ett bra tecken. En deppig dag på ett halvår är ju trots allt inte speciellt farligt. Lyckligtvis så mynnade alla ångestladdade tankar ut i någonting positivt. Den förvandlades till en djup tacksamhet. Jag började tänka på hur mycket saker här i livet som man inte fått välja, men som ändå blivit så fantastiska. Jag tänkte på att ingen har fått välja sina föräldrar, var man blivit född eller vilka psykiska och fysiska egenskaper man berikats med. Att få växa upp med två föräldrar, som mina, i ett tryggt land som Sverige är få förunnat. Tänk bara på barnen som växer upp i Gaza idag. Jag är så extremt tacksam över detta, så att det nästan är skäl nog för att bli religiös. Men jag vet bättre än så. Farfar, du kan vara lugn.. Jag tänker inte bli präst. Jag tror bara på livet!