carlemar

Hösten ruskar om träden. Regndropparna färdas över fönsterglaset, neråt, mot jorden. Inuti är jag tom, som om tröttheten skrynklat ihop kroppens all energi till en liten, liten boll och med våldsam kraft kastat ut den i det våta gräset. Har bläddrat lite i Bob Hanssons "Vips så blev det liv - eller en hyllning till blågrönalgen" och låtit mina trötta ögon rulla över trycksvärtan, men inte ens Bobs underfundiga meningsbyggnader verkar kunna utplåna tristessen. Vänta...en hand leker över min överarm...fingertoppshud mot mina markerade ådror...lyckokänslan rusar genom kroppen, mitt inre bubblar som champagne, mitt tungsinne lyfter som en sprakande rymdraket...min älskling, du lyfter mig...gör mitt hjärta fläderlätt igen...