carlemar

Min fascination för indisk filosofi är sedan länge rotad djupt i märgen. Jag har under många år slukat myter, omgett mig med österländska symboler och provat allt från meditation till kryddstark kosthållning. Men aldrig har jag stött på en så klarögd och skarpsynt skildring av de indiska tankemönstrenas storhet och brister. Siddharta är en roman som alla tänkande människor borde läsa.

Bokens grundtanke är att sanningen aldrig kan finnas i en annan människas lära eller ord utan att var och en måste söka svaren djupt i sin egen själ. Först då kan man finna ro och upphöra sökandet efter lyckan.

En annan tanke som ges stort utrymme i boken är tanken om tidens oväsentlighet. I den stund du upphör att tänka dig ditt liv som en kedja av händelser och istället ser det som att hela ditt liv är ständigt närvarande, varje ögonblick är en evighet som du kan hålla kvar, först då kan du börja uppskatta alla livets faser.

Efter att ha slagit ihop boken uppfylldes jag av en lätthet som fyllde mitt bröst och strömmade ut i hela kroppen. Jag beslutade mig för att snöra på mig skorna för att vandra bort till stadsbiblioteket och lämna igen en bok och betala en gammal skuld. Tankarna kändes lätta och ingenting kändes längre bekymmersamt eller svårt, jag hänfördes helt och hållet av den vackra värld som vi alla har fått i gåva, att bruka och bedåras av. Mitt hjärta blev en av alla de snöflingor som dansade och virvlade, svävade och studsade, lekte och yrade, dalade och vände sig i den klara vinterluften. De tunna molnstrimmorna som tysta vandrade över den klarblå himlen blev till bleka läppar som viskade att livet är till för att levas och att njutas. För första gången sedan jag flyttade till Kalmar kände jag hur vinden knuffade på mig i ryggen och det kändes som om jag svävade några centimeter över den kompakta nysnön. Tänk vad härligt att få njuta av Just Nu, inte söka, inte vilja ifrån, inte behöva veta vad som finns bakom nästa gathörn. Bara plocka in solljuset innanför huden och känna värmen stråla ut i varenda liten cell.

Djupt försjunken i tankar höll jag så när på att krocka med en kvinna med sneda tänder.

" Vilket tråkigt väder", sa hon.

" Jag tycker det är härligt", svarade jag.

En kvinna som ville rymma, ville lämna för något annat. Hade bergis lämnat Nor rland för att hon inte var speciellt förtjust i snö, flyttat söderut för att finna, vadå? Snö. Man får aldrig rikta blicken för högt, söka lyckan på en främmande plats. Man måste se inåt, acceptera att det vackra är en fågel som kvittrar i bröstet, inte en mäktig örn som skymtar högt över trädtopparna. Först då kan man bli lycklig. När man kan bära med sig fågeln vart man än går, oavsett vad som finns runt om, oavsett vart livet för en.