ettnollnollettettnoll
Livet. Oftast lunkar det bara på. Små korta steg. Så små att man knappt märker att man rör sig framåt. Knappt märker vart man hamnat. Inte förrän något rycker undan dem. Fötterna. Kanske börjar man jaga en skimrande fågel. Börjar ta för långa steg. Glömmer att se sig för. Snavar. När man snavat måste man resa sig igen. Skrubbsåren ömmar lite grann. Gruset i ögonen gör att man förirrat sig lite ifrån vägen. Man tvingas omorientera sig. Vart är jag? Vart ska jag? Hur hamnade jag här?
Det är skönt att hitta tillbaka. Det är därför man ibland måste gå vilse.
Ibland så måste man göra sig liten för att kunna växa. Dö för att kunna födas på nytt.
Man måste inse att fåglar inte är till för att fångas.
Bättre en fågel på axeln än tio i handen.
Såg en dokumentär om Åsa-Nisse idag på SVT Play. Det var verkligen en orgie i bonnlurkeri och snusläppta buskistorpare. En orgie i Vetlandabor med andra ord. Jag blev varm i hela hjärtat av att lyssna till alla minnen och känslor som folk förknippade med 50-talets biografkung. Lokalpatriotism i sin renaste form. "Jo, det ska jag tala om för dig, att filmmakarna bad några förbipasserande Skiröbor att agera statister. De blev då ombedda att springa ut ur stugorna när 'jeppen' (jeepen) körde förbi". Det fullständigt lyser i invånarnas ögon. Lilla Vetlanda. Lilla Skirö. Mitt i händelsernas centrum. Det lyser i mina ögon. Det måste erkännas.
Ibland menar folk att jag pratar utan dialekt. De blir lite nyfikna på hur folk låter i Vetlanda. Egentligen. Eftersom jag inte själv är jättebra på att efterapa den säregna dialekten, där ett lite för tydligt uttalat R är den åttonde dödssynden, så kan jag bara hänvisa till den här dokumentären.
En historia som präglas av inavel brukar vara en historia som präglas av förfall. Men också av broderlig gemenskap. Välkommen till min värld. Välkommen till Åsa-Nisse-land!
Imorgon börjar skolan igen. Platsseminarie på schemat. Antar att det måste bli starten på mitt nya liv. Tidiga morgnar. Tidiga kvällar.
PS. Måste bara tacka för en grym kväll igår i sann "wigger-anda". Jag är Sheri Khan. Tutankhamon. Södra Kalmars bästa på Backgammon. That's me, biatch!!
/J
Det är skönt att hitta tillbaka. Det är därför man ibland måste gå vilse.
Ibland så måste man göra sig liten för att kunna växa. Dö för att kunna födas på nytt.
Man måste inse att fåglar inte är till för att fångas.
Bättre en fågel på axeln än tio i handen.
Såg en dokumentär om Åsa-Nisse idag på SVT Play. Det var verkligen en orgie i bonnlurkeri och snusläppta buskistorpare. En orgie i Vetlandabor med andra ord. Jag blev varm i hela hjärtat av att lyssna till alla minnen och känslor som folk förknippade med 50-talets biografkung. Lokalpatriotism i sin renaste form. "Jo, det ska jag tala om för dig, att filmmakarna bad några förbipasserande Skiröbor att agera statister. De blev då ombedda att springa ut ur stugorna när 'jeppen' (jeepen) körde förbi". Det fullständigt lyser i invånarnas ögon. Lilla Vetlanda. Lilla Skirö. Mitt i händelsernas centrum. Det lyser i mina ögon. Det måste erkännas.
Ibland menar folk att jag pratar utan dialekt. De blir lite nyfikna på hur folk låter i Vetlanda. Egentligen. Eftersom jag inte själv är jättebra på att efterapa den säregna dialekten, där ett lite för tydligt uttalat R är den åttonde dödssynden, så kan jag bara hänvisa till den här dokumentären.
En historia som präglas av inavel brukar vara en historia som präglas av förfall. Men också av broderlig gemenskap. Välkommen till min värld. Välkommen till Åsa-Nisse-land!
Imorgon börjar skolan igen. Platsseminarie på schemat. Antar att det måste bli starten på mitt nya liv. Tidiga morgnar. Tidiga kvällar.
PS. Måste bara tacka för en grym kväll igår i sann "wigger-anda". Jag är Sheri Khan. Tutankhamon. Södra Kalmars bästa på Backgammon. That's me, biatch!!
/J
Kommentarer
Trackback
