Där jag kan möta mig själv.

På måndag ska vi ha ett seminarie på skolan där vi ska diskutera platser som vi på något sätt betraktar som heliga. Inför seminariet ska vi också ha skrivit en kort text om varför vi valt just den platsen. Det hela mynnade för min del ut i en hyllning till Ramsvik, västkusten och evigheten:

"På västkusten, inte långt ifrån Smögen, ligger en plats som jag i två somrars tid har valt att återkomma till. Platsen heter Ramsvik och är en idyllisk sommarcamping för den som vill njuta av sol, bad och en sällsynt vacker natur. Somrarna i Ramsvik har varit slitsamma, då jag arbetat med både restaurangverksamhet och kvällsunderhållning, men så fort chansen har getts så har jag gett mig ut på långa vandringar i det karga klipplandskapet. Att utforska ön har också i många fall blivit synonymt med att utforska mig själv. Det räcker att tillryggalägga campingen med bara ett par kilometer för att få ta del av en orörd och omväxlande natur som är fullkomligt unik för den svenska västkusten. Unik för Ramsvik. Branta klippsluttningar, små näckrosdammar, vågsköljda berghällar och skimrande skogsdungar omsluter en och skapar en känsla av enhet. Jag finns i naturen och naturen finns i mig.

Om man under en molnfri kväll vandrar upp bland klipporna som breder ut sig över ön så får man ta del av ett storslaget skådespel. Samma förlopp utspelar sig vareviga kväll, men jag tycks ändå aldrig få nog av att se det blodröda havet sluka den väldiga kvällssolen. Med en smekande bris i ansiktet kan jag sitta i timtal och blicka in i den milda solen, som under kvällen låter sig begrundas och låter de knivskarpa dagsstrålarna vila. Kanske vill den säga något. Även solen måste vila, för ingenting är större än det som ryms i en människas kropp, inte ens solen.

Jag besitter ingen andlig tro, men då jag sitter på den plats som jag valt att betrakta som helig så fylls jag av en känsla av samhörighet. En känsla av att allt hör ihop. Du och jag, nuet och dået, havet och himlen. Om jag ska sätta fingret på varför jag fullständigt slukas av den här platsen så tror jag att det är det orörda och tidlösa som är kittlande. Att få sitta på en plats som är fullständigt obefläckad av mänsklig hand och bevittna något som beskådats sedan mänsklighetens vagga. Det får mig att känna mig liten. Fruktansvärt liten. Eller, vänta. Kanske känner jag mig stor. Fruktansvärt stor. Om jag sluter ögonen så kan jag nästan höra tidens hjärtslag, historiens gemenskap, ekon från det förflutna. Ingenting kan födas ur ett oberoende, allting hör samman.

I det ögonblick som jag låter mig hänföras av stillheten så bryts alla bojor och sinnet finner frihet. Skräniga sommargäster, fotbollsresultat och Facebook tynar sakta bort i evighetens periferi. De omständigheter som vanligtvis belastar och tynger själen tappar sin kraft när man kommer i kontakt med det tidlösa. Allt är förgängligt, för att citera Buddha. I detta kontemplerande tillstånd så känns genast de buddhistiska tankarna mycket reella, på ett plan som jag inte skulle välja att kalla religiöst. Att människan är en del av ett evigt kretslopp och en länk i en oändlig kedja är ju lika mycket en buddhistisk tanke som en darwinistisk. Den känslan är vad jag skulle betrakta som allmänmänsklig och något som vistas bortom religionernas värld. Människan är en del av något större. Oberoende av vad vi lägger för värdering i det påståendet.

Det är få platser som försätter mig i detta tillståndet och det slår mig gång på gång att den moderna människan börjar glömma sin sanna natur. Människan är inte ämnad att bo i radhus, e-handla och köpa smulpajsdeg på påse. Människan är ämnad att vara fri. Det är ingen slump att de folk som bott bland Himalayas toppar har nått insikt och stillhet, för de får vistas just där de sanningarna finns tillgängliga. De kan vi varken hitta på Coop, i Paradise Hotel eller Mia Törnblom-böcker. Sanningen gömmer sig i det eviga, vilket är närmre än vi tror."

/Jonathan


Kommentarer
Postat av: Jonas

Historiens gemenskap. Mm. Vackert. Trotts att jag aldrig varit i Ramsvik känns det som att jag varit där. Platser där man finner lugn och samtidigt en plats där man har chans att låta tankarna växa, och försvinna utan att det gör något. Man behöver inte avspegla orden i text eftersom just i den stunden handlar det om dig själv i samförstånd med omgivningen. Skön känsla.



Hittade ett citat ur Paulo Coelhos bok "Häxan från Portobello" som kan vara passande.



"Den totala frånvaron av ljud och rörelse, tystnaden, fick mig att komma i kontakt med mig själv. Och tro det om ni vill, jag lärde mig mycket om de problem som bekymrade mig - även om de försvann helt och hållet under tiden jag satt där. Jag såg inte gud, men jag förstod bättre vilka beslut jag skulle ta"

2010-01-08 @ 14:46:46
Postat av: johanna

Du skriver helt fantastiskt Jonathan. Jag blir helt mjuk i benen av dina ord och de får mina tankar att växa.

2010-01-08 @ 14:53:19
URL: http://envanligjohanna.blogg.se/
Postat av: Jonas

Just ja. Glömde nämna att du ska lyssna på Jason Reeves - That´s when life was good.



http://open.spotify.com/track/0BbfwQao8HO3qaN2yirxHZ



2010-01-08 @ 15:11:18
Postat av: Jonathan

Grymt citat, Jonas! Passar ju inte mer än ypperligt, ska ta med mig det till seminariet på måndag :)



Ska lyssna på Jason också, promise!



/J

2010-01-08 @ 15:29:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0