carlemar

grävskopans kalla metall gräver

djupa sår

i marken

sliter sönder dess skälvande bröstkorg

med hungriga rovdjurständer.

öronbedövande är dess tysta skri

då livets kroppspulsåder

brister

höga gravstenar reser sig

ur den blödande mullen

ihåliga monument

balsamerade i linoleum

svepta i IKEA:s senaste tapetkollektion

priset på instängdheten

har aldrig. varit. högre.

öppna planlösningar

påminner om alltings tomhet

ett rymligt ingenting

för solens strålar att dansa i

när den inte längre blir insläppt innanför

människoskelettens

uppspikade

hönsnät

och

elektriska stängsel

Igår lastade vi Jonas koboltblåa Renault full och styrde kosan mot Helgesbo. Naturbruksgymnasiet på orten firade 50 år och jag och Jonas hade hyrts in för att spela. Vi puttrade på genom de mörka höstskogarna och hittade till slut fram till rätt adress. Väl framme lastade vi ur bilen, testade ljudet och slog fast att allting kändes alldeles utmärkt. Under kvällen spelade vi låtar från fem decennier, bjöds på god buffé från Kallskänkan och lyssnade till tal från gamla och nya lärare på skolan.

Allting var så gemytligt som det bara kan bli långt ute på den småländska landsbygden.

   Men, i ärlighetens namn var jag och Jonas synnerligen malplacerade. Iförda strukna skjortor och välkammade frisyrer omgavs vi av svarta kepsar, välvuxna polisonger och tallbarrsdoft. Kring borden samtalades det livligt om motorsågar, skogsplantering och skördetröskor, vilket var ämnen varken jag eller Jonas på något vis kunde kommentera. Vår totala vilsenhet kan illustreras med en liten lustighet en av de gamla lärarna berättade då han summerade sitt 80-tal på skolan:

På den här tiden hade vi små tävlingar där vi räknade antalet "bitar" vi kunde avverka på en dag. Vid den här tiden gick här en mycket karismatisk ung man, Bengt från Kycklingatorp. Första dagen kunde han stolt uppvisa hela sju bitar för oss i lärarkåren. Andra dagen hade med sig inte mindre än femton stycken. Detta tyckte vi givetvis var en oerhörd utveckling. Senare visade det sig att han hade ackumulerat. Kan ni tänka er? ACKUMULERAT!!!

Ett rungande skratt fyller matsalen där vi sitter. En man håller sig för magen, han håller på att avlida av förströelse. En annan viker sig på mitten och garvar så tänderna skallrar. Jag och Jonas byter ett par förvirrade blickar, vi har uppenbarligen inte förstått det storslagna skämtet.
Två vilsna katter bland de snusläppta hermelinerna.
 
   Trots detta var kvällen inget annat än helt fantastisk. Vi var båda i toppform och samtliga låtar var superkul att spela. Allt från Lasse Berghagen till Rihanna. 
Längat redan till nästa speltillfälle med dig, härliga Jonas!



Fullastad turnébuss


Jonas har precis fått veta att thé inte går att få. Här på naturbruksgymnasiet är det nattsvart kaffe som gäller.
Allt annat anses fjolligt.


Tidigare under dagen fick jag en trevlig gåva av Johannas pappa som var på besök i stan.
Gissa om en metal-krigare som jag blev glad över 100 gram blytung JD-choklad!


   





Slutbloggat för idag. Kram på er!

/J
 

Jag vet inte hur många gapskratt jag behövt utstå för min usla matlagning. Många av er är bekanta med historien om schnitzeln. Några färre har hört den om när jag försökte mig på att göra indisk lassi. Min kära sambo gillar speciellt att berätta om då jag enligt recept skulle koka broccolin "med spänsten kvar". 
   - Vart f*n sitter spänsten på en broccoli? Vilken del är det?



Det här inlägget är till er som aldrig trott på mig.
Det här är inlägget om den fula ankungen som blev snygg.
Och lyckades göra äppelmos.




Två kilo härligt röda äpplen från Potatisboden...




...som blev till "Jonathans Hemkokta Äppelmos med Vanilj"*!



Att göra äppelmos är busenkelt. Och man slipper de onödiga konserveringsmedel och tillsatser som allt som oftast finns i de burkar man köper i butiken. Och det är billigt. Helt enkelt jäkligt värt att lägga en sisådär 45 minuter på. Då kan man passa på att göra mycket och frysa in!


Det var allt för den här gången. Nästa vecka ska jag kärna smör.


*Recept fås mot betalning.

Överraskade både Fröken Söt och mig själv genom att ställa mig vid bakbordet häromdagen. Fudgekakor skulle det bli. Vet inte vad för slags mysig metamorfos jag genomgår just nu, men jag vet att jag gillar den. Har aldrig bakat, pysslat och flummat runt i lägenheten så mycket som jag gör just nu.




Givetvis nyttjades bara ekologiska varor vid baket.




Kakan innan den styckades. Chocolate-mania!




Behöver jag säga att jag är stolt?




Härom veckan gjorde jag äppelmos samtidigt som jag lyssnade på "Filosofiska Rummet" i P1.
Sedan kom jag plötsligt på att jag måste förväxlat mig själv med en gammal tant.
Det var en läskig upplevelse.

Jag vet att det här kanske inte är det nyaste skämtet i lådan, men det förtjänar helt klart att dammas av igen.

När jag idag gick in på toaletten på Kalmars kårhus upptäckte jag - som så många gånger förr - att det på insidan av varje toalettbås sitter ett litet klistermärke med texten:



Knark är Bajs

Det finns många anledningar att inte testa knark.

- Kalmar mot Knark



Eftersom det uttryckligen står att knark ÄR bajs borde man ju, för att framhålla samma budskap, rimligtvis kunna skriva:



Bajs är Knark

Det finns många anledningar att inte testa bajs.

- Kalmar mot Bajs




OBS! Detta inlägg bör inte tas på för stort allvar, det blir bara kladdigt.

Jag är ingen miljöaktivist. Jag råkar bara tycka att miljön är en bra sak att ha kvar här på jorden.

Visste ni att koldioxidhalten och värmen på jorden är två kurvor som följt varandra ganska precist genom historien? Det har svängt lite fram och tillbaka, men hela tiden inom vissa gränser. Under istiderna har koldioxidhalten varit låg och under de globala högsomrarna har den varit hög. 
   Om vi tänker oss en hög skyskrapa med femtio våningar. Under de senaste 650 000 åren har koldioxidhalten befunnit sig under trettionde våningen. 
   För cirka åttio år sedan steg koldioxidhalten för första gången på 650 000 år över trettionde våningen.  
   Idag har nivån, trots sex tidigare istider och värmeperioders logik, hamnat ända uppe på fyrtiofjärde våningen.  Det finns ingenting som tyder på någonting annat än att den kommer fortsätta att stiga. Det är alla forskare överens om. 
   Generationen vi lämnar efter oss kommer att få uppleva en koldioxidhalt som tar snabbhissen upp till den hundrade våningen. Det skriver till och med skeptikerna under på. 

Forskarna är överens. Men det är inte storföretagen. De betvivlar inte att forkarnas profetia är sann. De försöker bara hävda att den inte har någon betydelse. 
   Vinstmaximering verkar gå före livet självt. Är inte det absurt så säg?

Geologerna brukar tala om olika utrotningsfaser i jordens historia. 
   Dinosaurierna steg hädan efter att en gigantisk meteorit slagit ner på jorden. 
   Det var den femte utrotningsfasen.
   Enligt biologerna är vi nu inne i den sjätte.
   Den här gången är det inte en meteorit som utlöser undergången.
  Den här gången är det människan.  




(siffror och statistisk kommer från boken "Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent" av Andreas Malm och vissa tankar och formuleringar är hämtade ur "Vips så blev det liv - eller en hyllning till blågrönalgen" av Bob Hansson)