carlemar

Ni vet den där känslan när man inte riktigt kan lita till sitt eget omdöme, utan måste fråga någon annan för att befästa sin egen uppfattning. Var den där killen/tjejen som gick förbi snygg? Var den här filmen intressant eller bara konstig? Går den här utgågna mjölken att dricka? Man vågar inte riktigt förlita sig på sin egen åsikt, av ren och skär rädsla för att uppfattas som avvikande eller underlig. Svensken är ett kulturellt flockdjur och individualism och nonchalerande av normer är inget man öppet vill hänge sig åt. Inte många lyckas slå sig fria från detta, och jag är inget undantag, men det är här du kommer in i bilden! Jag behöver nämligen lite rådgivning och vill veta hur du ställer dig till följande etiska dilemma: Jag fick i julklapp av min bror en poster, föreställande Homer Simpson och hans "Spiderpig" som han sjungandes låter vandra i taket. Den sitter just nu på insidan av min badrumsdörr, men jag ställer mig tveksam till hur "okej" det egentligen är för en lärarstudent som förväntas vara ett attraktivt val på den rådande singelmarknaden. Kommer jag kliva över nördgränsen med flera kilometer eller är det inget att skämmas över, och framförallt en vänlig gest mot min bror? Förslag och funderingar är välkomna!

Låg vaken inatt och hade stora problem med att somna. Det slutade med att jag låg och funderade på raggningsrepliker som definitivt inte lär funka på krogen:

"Tjena, citronen, står du här och surar!"
"Tja, bruden! Jag har släkt!"
"Hej, gullet! Jag klär i rött!"
"Tjena, snygging! Jag ska bara gå på toa, vill du vakta min hink?"
"Hej, min bror är bra på att hångla"

Undvik dom och glöm inte att ha kollen på carlemar.blogg.se!